Ibland är man så ledsen att man inte kan förmå sig att öppna munnen. Det är så ibland. Och när andra runtomkring tappar sitt tålamod, ska de inte tro att man kommer ändra sig. När andra runtomkring tappar sitt tålamod, gör man det själv också. För om ingen utifrån kan bekräfta den där tomheten, och vissheten om att det kommer dagar då man orkar prata, hur ska man då själv kunna tro? Varje gång en läkare slår ner på mig, går jag hem och slår tio gånger till.
För det handlar inte om att jag tror att jag förtjänar mer än alla andra. Det handlar om att jag tror att jag inte förtjänar något alls. Och det är just det ni bekräftar.
- Hur kommer det sig att du är här idag?
- Jag pratade med min chef. Han tyckte jag kunde komma hit.
- Jag har inte mått så bra, och förra veckan började jag gråta på jobbet, det kändes hopplöst.
- Jag har ätit medicin i många år, för depression. Och jag har mått ganska bra. Men nu känns det omöjligt.
- Och vad behöver du, tror du?
- Jag behöver höja min medicin. Eller få en ny.
- Finns det inget annat du kan göra?
-Jag gör en massa annat. Jag har inte gjort annat på flera år. Jag gör allt som går. Men nu går det inte. Jag pallar inte. Hela mitt liv är strukturerat efter att jag ska kunna må så bra som möjligt. Jag går i samtal. Jag använder mina strategier för att hantera det som är svårt. Jag har haft det så här, nästan hela livet. Jag känner mig själv. Nu behöver jag se över min medicinering.
- Jaahaaaa (läkarmedlidande suck/empati)
- Vad har du fått för diagnos förut då?
- Jag vet inte… depression. PTSD tror jag.
- Jaha. Vad har du varit med om för trauma?
- Övergrepp.
- Jaahaaa (läkarmedlidande suck/empati)
- Har du fått någon hjälp för det?
- Jag går i samtal.
- Är det bra?
- Ja. Mycket. Jag har mått mycket bättre sen jag började där.
- Men nu mår du inte bra?
- Nä?
- Har inte dom någon doktor då?
- Nä?
(Samla dig nu tabitha. Sluta döma. Ge det här en chans. Ge henne en chans. Du kan inte veta vem hon är, eller hon tänker. Hon kanske pratar med nedlåtande barnröst till alla sina patienter. Det kanske bara är så här hon är…)
- Och det här med gympan? Det tycker du är kul?
- Ja.
- För du förmedlar det, att du tycker att det är roligt. Eller gör du inte?
- Jo. Jag tycker att det är jättekul.
- Hmmmm
- Men ändå mår du inte bra.
( Herregud vilken kompetens hon besitter. My God.)
- Har du prövat det här, med att planera dina dagar? Strukturera upp dem liksom… som i timmar?
- Ja?
- Och hur funkar det tycker du?
- Bra?
- Har du prövat det? Kanske med dina patienter?
- Ja?
- Och själv också?
- Jepp. (är det här ett skämt eller?)
- Jaha… och hur mår hon nu då, din förre detta? Som försökte ta sitt liv?
- Hon mår bättre idag.
- Jaaa, men det måste väl kännas skönt? Eller hur?
- Ja… absolut. Det är jätteskönt.
- Så det blir bättre?
(Asså vad fan, då skulle jag väl inte sitta här?)
(inte döma, inte döma)
(hon kanske kan hjälpa dig.)
-Ja, det blev bättre.
(tystnad)
- Ja, men i alla fall. Nu är det såhär. Det här är företagshälsovården och vi hjälper ju bara till med sådant som direkt berör arbetsplatsen. Så… jag kan tyvärr inte hjälpa dig.
(Var det någon som läste avsnittet ovanför?)
-Jag sa det till din chef. Men han tyckte du skulle komma hit i alla fall.
(Tårarna börjar falla)
-Alltså, han menade nog inget illa… det var nog av ren välvilja.
(Fattar väl jag också.)
(Doktor ger pat Pappersnäsduk)
(tystnad)
- Men med tanke på din reaktion (läs: tårarna) verkar det som att du tycker att det är jobbigt… Att vi inte kan hjälpa dig.
- Nä, det är väl så det är. Jag är bara ledsen.
- Du kanske kan ringa till psyk. Men jag tror nog att du är för frisk för det. Du vet, de är hårda nu för tiden.
- Ja, jo. Jag jobbar ju där?
- Men du kanske kan planera sådär, som vi pratade om, med timmarna… bestämma en tid du ska ringa imorgon. Så kanske dom kan hjälpa dig.
- Ja.
- Men då säger vi så.
- Okej, Tack ändå.
(Subba)
