happy pappy grappy

tankar inför det nya året. läste precis min farsas blogg och kom på att det är nu man ska reflektera över det som varit och bilda sig en uppfattning om det man vill ska bli... *when you wish upon a star*
skitjobbigt för jag har verkligen inte en enda aning om vad jag ska tänka.........
man ska inte ångra saker så det tänker jag inte göra.
vet ni att det finns en film som heter ten things i hate about you och en som heter ten ways to loose a guy eller nåt sånt och det är ju förvirrande för man kunde tro att det var en och samma film.
gott nytt år

marri harri christamas allihop!!!

where have all the flowers gone?

hahaha
dag ett dag två som börjar bra. och jag känner mig inte riktigt lika nere. det är lustigt att man jobbar inom psyk men själv inte kan få tid till en läkare inom typ det närmsta årtiondet :) förutom såklart om man säger att man ska dö. för då får man tid direkt. känner fett med respekt för våra patienter som tagit sig hela vägen fram.
men idag är jag lite glad för det. det innebär att jag inte har fått mer medicin och kanske att jag inte behöver det. nej, jag ska inte gå händelserna i förväg... men jag vill så gärna slippa och fortsätta vara såhär glad.
min bror är sjuk och jag tänker på honom. hej micha! hoppas innerligt att han blir frisk till jul så att vi får ses. hej micha!
ska snart börja skriva om lite intressantare saker men inget dyker upp i huvet. så nu får det duga såhär. pussokram

gökboet

dagarna bara går. jag vill inte svara i telefon.

depression, säger vissa. och jag bör komma ihåg att se de tidiga tecknen...

medicinjustering, säger andra. men glömmer att det inebär två veckor av ökad ångest innan det blir bättre. inte en bra idé.

jag fortsätter gå och väntar på att det sakta ska vända igen. för det gör det ju alltid. till slut iallafall. och i förrgår var en bättre dag än den innan, för då skrattade jag till och med en del, och igår vaknade jag och kände mig pigg. idag kom ångesten tillbaka men inte för att ta över. jag vann!

och nu är det kväll och jag är tacksam för den uthållighet jag fått lära mig genom åren. tacksam för att folk alltid har sagt att det går faktist över, även det där allra värsta, som man tror ska kväva en.

såg gökboet med bounce i torsdags och skrockade över den överdrivna bilden av psykiatrin. kom till jobbet igår och tog tillbaka allt jag hade sagt dagen innan. folk som skrek och slängde kaffe på varandra, tvångsinjektion och larm, skärsår, stygn och lungröntgen. prostitution, ravekläder och medicin. någon som mitt i allt vill spela shack... någonstans kanske det inte är så konstigt att jag inte riktigt lyckas återhämta mig. men sen...

det härliga att åka hem tillsammans med annan personal och släppa fram det härliga skrattet som man faktist behöver ibland, bara för att allt är så banalt. det går inte att ta in, måste finnas kvar där utanför, utanför ens skal. inuti blir det alldeles för mycket. gökboet var ett skämt jämfört med min fredagkväll.

idag är det lördag och jag har blivit övertalad att titta på shrek med min kära t. den ska vara superbra säger hon och ser alldeles entusiastisk ut. vad ska man säga? allt för dig...

och till er som ringer då jag inte svarar. vi hörs snart igen :)

livet en dag som denna

död åt folket.
hahahaha

det enda som finns att säga. just denna dag. ska lägga mig och sova bort resten.

svart tand, vit tand

msnar med brorsan. update...
jag har fixat ben till min säng! hurra. visserligen skar jag en lång tjock tub av papp i fyra lika delar och använde som ben, men, det ser redan bättre ut. och så slipper man sova bland dammråttorna.
dagens tema; svart tand. gott tecken? visst att den värkte men att den svart var väl lite över förväntan när jag tog mig en titt. jaha, det blir väl en till tur till tandläkaren, framför allt för att det gör ont och jag inte vill äta bara för den finns där.
nu har jag tillsammans med mina vänner kommit fram till att jag nog är lite deprimerad.inte sådär jätte, men kan tänka att det är bättre att komma på när man är lite deppig än när man är jättedeppig att man är det och sen göra slag i saken och acceptera och gå vidare...:9 (om det vore så enkelt)japp, kriterier uppfyllda. dålig aptit, dålig sömn, håglös och trött, orkeslös viljelös. hehe, känner redan att det håller på att vända.

tio bra saker jag har gjort idag
1) tvätta senaste månadens tvätt
2) dammsugit
3) tömt alla papperskorgar
4) tittat på den där serien med rika och fattiga som tävlar
5) lagat mat
6) fixat ben till sängen
7) fixat strumplåda
8) pratat med mamma
9) laddat ner musik
10) hjärnsläpp..... eeem, skrivit min blogg.

så nu är det snart måndag... har ingen aning om varför helgerna alltid går fortare än vardagarna. kanske är det för man har så rooooligt

hanna och är förbannad

snälla hanna----------------

hahaha

gråt på jobbet idag. och en fin hanna som kramade om och frågade vad jag kände. är så trött hela tiden. idag tog vi prover på mig, mitt blodtryck låg på 90/50 som ju är lite väl i underkant. jag blev stucken med nålar och jag tycker att det är så häftigt när blodet rinner in i rören, som ska säga allt om min kropp.

så har vi förbannat lata personer på jobbet som låter oss andra göra allt jobb och sedan när den ledsna börjar gråta och den psykotiska skrika, ja, då går det bara inte längre. att behöva gå och uppmana annan personal att agera.... så tröttsamt. nu ska vi iallafall skicka ett mail till chefen.

jag gråter och känner att jag inte orkar mer.

talar om att jag är trött och inte riktigt förstår vad det är med mig, att jag bara är så trött. jag orkar ju inte ens träna längre. inte jogga, ingenting. skriver och skriver vilket visserligen är bra men inte särskilt fint för muskulaturen. och så mår man ju bättre av att röra på sig...

så nu har jag gjort min pilates och känner mig snäppet nöjdare. har lagat mat och ätit den, dammsugit och duschat. känner mig hyfsat stabil.

dags för top model. snart iallafall. längtar.

Tillit

fnatt på hjärnan. lyssnar på laleh #14 som är vacker.
har haft svårt att hitta ut. kännt mig som jag gjorde när jag gick på gymnasiet och drog mig undan allt och alla av orkeslösheten.
märker att jag börjar censurera mig, även här. fast det här skulle vara min plats, och de som läste skulle välja själva. så nu börjar jag om från början.

"do push it we both know,
i´m falling every time.
you look at me, like you did, when you were mine."

samtal med terapeuter idag. aldrig sagt "jag vet inte" så många gånger på en timme. jag vet inte varför jag känner mig ledsen. jag vet inte varför jag inte vågar lita på er. jag vet inte varför jag vill dra mig undan alla. jag vet inte vad det beror på. jag vet inte vem som fått mig att känna att det är så här. jag vet inte hur jag ska gå vidare. jag vet inte.
det enda jag vet är att jag alltid gör så här. när någon kommer för nära. alltid. försvinner innan de kan försvinna från mig. stänger ute. blir kall.

också fått ett mail till mina syskon och mig från en medlem i min fars församling. och mina bröder har så mycket mer distans till det hela än vad jag har. jag vet inte riktigt varför. kanske för att de gick lite tidigare än jag gjorde. för innan jag gick, i slutet, pratades det så mycket. att jag fortfarande dag kan få ont i magen av att gå in i de där lokalerna och se vissa av människorna. pratet som var bakom ryggen. om min familj. om valen vi gjorde. bästisen som kom hem till mig och frågade om det här och det här var sant. för det var det som sas där, i kyrkan. och att ingen, förutom hon, någonsin frågade mig. ingen.

så nu har vi fått ett mail där vi bland annat uppmanas att vara en god förebild för vår lillebror. så faller det liksom ett tungt draperi över bröstet för jag kan inte förstå... hur man kan säga detta till mina två bröder, som är typ de finaste människorna på jorden. och de har distans, som alltid, men jag tycker att det är helt sjukt att man ens ska behöva ta emot och höra såna saker. vem har med det här att göra? börjar vi inte äntligen bli en funktionell familj där alla får plats på sina sätt och där alla blir erkända för den de är?

det är inte som att jag hört allt det här förut. som det här med vad mina föräldrar måste känna, och vad gud sörjer för att han förlorat oss. men det var några år sedan sist. och jag blir så där väsande arg och önskar jag kunde säga, ja... alla de smarta grejerna jag önskade jag kunde säga häromdagen. jag har så svårt för att lägga ifrån mig sånt här.

möjligtvis är jag lite skadad :) de sa till mig idag att det inte alls är konstigt att jag har svårt för att lita på folk. blixten från klar himmel slog mig nu. nej det kanske det inte är. med tanke på allt.

"looking for a place to hide away, in stead i lost the heart i gave away. tell me how can love stand a chance, again?"

ögonen

ögoninflammation som tar kål på mig. gör så jävla ont. galet.

älskade ida

jag var på bio med ida häromdagen. och så sa jag till henne att jag mådde dåligt men inte orkade säga det till någon. orkade inte vara jag och orkade inte låta någon se.
så sa hon att det nog mest handlar om att man är trött på sig själv när man känner sådär. och så var det nog. sen sa hon att det nog snarare är tvärtom, att det finns många som verkligen vill lyssna.

regn och tandvärk

fett med respekt till mig för jag har lagat tre tänder idag. men det var faktist första gången jag fick skakångest hos tandläkaren och höll på att få panik efter ett tag. det är ju så härligt med det där borrande ljudet förenat med suget och ilningarna i tänderna... :)

sen när jag skulle resa mig skakade hela benen och jag hade lite svårt att vara närvarande. men ändå... nu är fem tänder lagade och det är kanske bara fem kvar. jäkligt dyrt är det och jag vet inte hur jag ska ha råd, men det där brukar ordna sig... kanske kan jobba på nyårsdagen eller nåt... tjäna lite extra.

teorin finns väl att de svaga tänderna skulle kunna vara resultatet av svälta -och ätakonstigt åren... att det är någon slags brist som gör att bitar bara faller av sådär. men jag vet inte. känns bara skönt att verkligen laga allt så det är klart sen. förhoppningsvis. peppar peppar...

lyssnat på laleh hela dagen och flytit bort i tankevärlden. varit ledig från jobbet, hängt upp en och annan lampa och organiserat. börjar nog få vad som skulle kallas ett hem, och jag längtar tills alla (NI) kommer och hälsar på.

letat upp ett behandlingshem som finns i Canada som rykten har gått om att det skulle ha lagts ner. Det verkar iallafall finnas kvar, fanns i USA förut också men det verkar bara finnas i Canada nu. Skrev mitt slutarbete i psykiatrin baserat på en bok som grundaren där har skrivit, Peggy Claude-Pierre, och har varit allmänt fascinerad av deras arbetssätt som i stort bygger på bekräftelse och konstant uppmuntran till folk som skadar sig på olika sätt, på sätt och vis ett försök att bygga upp människors självbild med kärlek... låter rätt flummigt men det har varit väldigt framgångsrikt, även om metoden har varit ifrågasatt eftersom den är ganska kontroversiell. (jag tror att det är därför den inte finns i USA längre)

Jag har iallafall sen jag lärde mig om det här behandlingssättet velat åka dit och se hur de arbetar... som praktikant liksom. Dels för att lära mig om hur de jobbar, och såklart också för att ifrågasätta. Jag hör väldigt delade meningar om de här hemmen hela tiden, som min vän sa att det verkar banalt att arbeta utifrån att säga imot negativa tankar hela tiden, eftersom de ju finns och borde få finnas tills man hittar andra tankar, typ... (förvirrat) hon kände iallafall en viss avsmak till metoden medan jag själv kan känna att det är en så medmänsklig metod att hjälpa människor på och att det verkligen verkar häftigt...

så nu har jag iallafall mailat dit för att se om de tar emot praktikanter alls. då skulle jag vilja åka dit!

Annars vill jag gärna bli DBT terapeut så om någon har några bra tips på sådan utbildning, bombardera mig!!!

"Kära drottning kära kung, det här är kärlek inget hat. Det är bara det, att jag är så jävla desperat, efter booooooooostad."

Chao

jag har stämband!

det är galet svårt att formulera sig väl när man behöver det som bäst. det har liksom alltid varit så.... ehhhe, eh, eh....typ. alltså i talform. som den där gången jag bråkade med pappa och jag hade en massa smarta saker att säga till mitt försvar men inget kom ut. eller när jag blev så arg på min vän men inte kunde säga ett ord.
så var det idag iallafall. tänk dig att du ska hålla en danslektion för nio tjejer i åldern tretton till arton. och istället för att du är tränare har du nio envisa egna tränare som alla vet bäst. och alla vet bäst. och ingen kompromissar. och när du för tionde gången ber dem hålla käften och lyssna på vad du säger utan att få mer än en av tjejernas uppmärksamhet i mer än tio sekunder så är du där. där du skulle vilja ha alla de där briljanta sakerna att säga. som att det är respektlöst att inte lyssna. och att det är dumt, eftersom ingen blir hjälpt av det. och att jag som tränare faktist vet vad som är bäst för dem även om de har strålande egna förmågor. hade velat ställa frågan om jag kunde gå hem istället, eftersom jag ändå inte kunde göra någon nytta. men så är det ju tävling i helgen och jag vet att nervositeten är hög. andas in...samla ihop... vara vuxen. (och om någon av er tjejer råkar läsa det här så ska ni veta att ni egentligen är toppen, ni bara suger på att lyssna)

nu har min soffa kommit iallafall. den är fin och skön och jag ska aldrig mer skruva ihop en möbel själv. (kanske du kan hjälpa mig jess :) )
jobbat och gympat och ätit en macka druckit oboy och önskat jag var död. en alldeles vanlig dag. och sen ångrat mig såklart.

är fortfarande sådär arg på min terapeuter och är verkligen inne i någon trots-fas. och de har verkligen inte gjort något fel. känner mig som en liten unge som skriker i falsett. fast inget är dåligt egentligen. jag kanske bara måste vänja mig vid att höra mina egna stämband...det kanske är det detta handlar om. ni vet som små barn som precis upptäckt att de har en röst. de bara gapar och gapar av ren fascination över förmågan. ja, så är det nog för mig nu... haha, det är koolt att kunna känna sig arg.

tio strålande flyttips!

1. överskatta inte din egen förmåga
2. köp bara lagom med ikea skruva ihop möbler, det är skittrist
3. ta reda på om du är kattallergiker innan du skaffar katt
4. försök inte sätta ihop en 160" sängstomme själv
5. köp aldrig ikeas koppla lampa mokajänger, de suger (mest för att jag inte fattar någonting)
6. anlita aldrig två bredbandsbolag... man måste betala både två.
7. hyr inte flyttbil till den kallaste och stormigaste dagen på året (been there, done that)
8. köp tändstickor om du ska ha gasspis
9. mät rummet innan du tror att sängen får plats
10. glöm inte täcket i den gamla lägenhet. det är kallt ute.

känguruhistorier

tänker på flickan på bussen. har svårt att sluta. hur hon hade målat långa taggar under ögonen och ett ärr på kinden. tänker också på den där flickan som jämt gick omkring på södermalm. ganska ung, kanske tretton fjorton, som hade målat hela ansiktet svart och dragit fram håret så det liksom hängde framför och inte bakom huvudet. och sådär gick hon varje dag. och jag brukade alltid undra vad det var hon bar på. och om det någonsin var någon som snackade med henne. för hon gick alltid sådär ensam.

jag minns att jag kände igen mig. och idag när flickan på bussen satt där så kände jag igen mig igen. kom ihåg att jag gärna hade velat göra sådär också. bara för att visa världen hur min verklighet såg ut. men jag tordes aldrig.

det gör mig ledsen att se att det händer så många idag. ledsen på ett såntdär innerligt sätt som att önska att det var fred på jorden, så skulle jag önska att den där formen av ångest skulle försvinna från alla.

jag minns en flicka på ett sjukhus som ingen ville prata med för att hon var inuti sitt skal. helt och hållet. och fast det verkligen inte var min sak att göra ville jag såklart göra tvärtimot, så jag började prata med henne. och hon berättade fantastiska historier om kängerur i australien, och den berättelsen har jag aldrig kunnat glömma. och medan hon pratade tittade hon utåt och inte inåt. det var fint.

det är så lätt och så svårt att låta sig nås. så lätt och smärtsamt, så svårt och ledsamt. ibland önskar jag att alla ögon vore som dina. för då skulle människor verkligen börja prata.

lav lav lav is all around

wear is da lav?
wear is de lav?

lite gymnastics senare och jag känner mig som en ny människa... en liten stund iallafall. (för just när jag skrev det där började jag nysa igen...) hmmm, är rädd att sambandet katter och snuva faktiskt finns... vad gör man då?

vägen hem funderas mycket på. så är det alltid för mig. promenader är det bästa om jag vill få migsjälv att tänka och svara på mina egna frågor. någonsin hört någon gå och prata högt för sig själv så var det säkert jag. min faktiskt bästa egenterapi. men den kräver ju lite också... jag menar, snöoväder och skit. nä, hellre hemma, varm och osmart.
men idag var vägen hem inte så lång och jag hann inte fundera så mycket.
det här med kärlek...(därav rubriken...) det är obehagligt att känna sig ensam och önska att någon var där just för att man skulle få slippa den där känslan, av ensamhet. även om jag bara behövt ha den i typ en lousy vecka känns det liksom. måste vara väldigt bortskämd.
men nu ska jag iallafall programera av mig och inse att det är så här livet levs. först och främst med sig själv och i andra hand tillsammans med andra. det är väl kanske det där som avgör också om man mår bra av förhållande eller inte, om man anpassar sig för mycket eller blir för beroende. jag har iallafall väldigt svårt för att hitta min egen väg i tvåsamhet har jag märkt. men det går ju bättre hela tiden.
programera om...
tot ziens

ps. jag kirra telefonen ds.

kuksugarmusik

svart ............................................ vitt

hehehe,
trööööööött. knulla mig jag är snygg musik på radio. jag ska älska dig min hora, typ.
undrar ibland om allt bara är ett enda stort skämt. sjukt förnedrande.

idag är jag på så PISSIGT humör och hatar allt och alla.
what´s wrong baby don´t you pms me (skulle radion säga). fuck you.

hatar mina terapeuter idag. så där så jag skulle vilja skriva ett jag hatar er mess. det är väl därför jag är på sånt här humör.
hatar när de får mig att prata om saker. hatar när det känns lättare. hatar när det känns svårt. hatar att bli lämnad med den där känslan av skam och att man lika gärna kunde dö för det spelar ingen roll.
ska aldrig gå dit igen säger trotsmaja i mig. ska aldrig mer lita på någon, ska aldrig mer prata. ska bara vara jag. sen tar det slut. för de är ju faktist det bästa som hänt mig i livet hitintills.
och de hjälper mig hitta migsjälv. synd bara att det är så jävla smärtsamt.

och så ska jag koppla in min telefon för jag vill så gärna ringa till darlingen i thailand men helvetet funkar inte. "koppla in telefon i första jacket och för att hitta första jacket ska du koppla mellandosan fast utan att koppla i modemet och sen ska du lyssna på alla andra jack om det kommer en kopplingston för det ska det inte göra..." DET KOMMER EN TON NÄR DET INTE SKA GÖRA DET OCH INTE EN TON NÄR DET SKA!!!! det här borde vara olagligt. error.

tror att jag ska ta en balettlektion i veckan. det blir den första på flera månader. den tusende i rad men det känns ändå som att det kanske kunde vara lite roligt.
snart börjar prisonbreak. auf wiedersehen.

ensam på 36 kvadrat

livet på 36 kvadrat...

har precis flyttat hit. ensam efter ett drygt tre år långt förhållande som var mitt liv. och som jag själv valde att ta bort.

tanken att det här skulle vara en ny start är inte främmande. men hur svårt är det inte egentligen?! för nu finns ingen som snackar med mig hemma. ingen som oundvikligen kommer att se när jag har en dålig dag. jag har redan börjat märka hur mycket mer jag måste ge för att få det jag behöver. börjar med att dra mig undan, försvinna in, försöka andas inuti mitt skal.

klara själv, kunna själv, inte behöva, inte vara beroende...

och så går det käpprätt... och tystnaden gör mig trött. och jag blir arg på migsjälv, fast jag vet att jag gör mitt bästa.

så någonstans kommer den där klara instinkten tillbaka igen. den där som betyder att jag inte behöver klara allt själv, utan att vi människor faktist finns till för varandra. och att det hjälper att bara säga några ord, och att man inte är en börda för det.

vet att vi är så många som fungerar likadant. hahaha...

samtidigt som det vi helst vill är att våra vänner vet och känner att vi finns till där för dem.

så nu ska jag snacka lite mer och tro lite mindre.