det är galet svårt att formulera sig väl när man behöver det som bäst. det har liksom alltid varit så.... ehhhe, eh, eh....typ. alltså i talform. som den där gången jag bråkade med pappa och jag hade en massa smarta saker att säga till mitt försvar men inget kom ut. eller när jag blev så arg på min vän men inte kunde säga ett ord.
så var det idag iallafall. tänk dig att du ska hålla en danslektion för nio tjejer i åldern tretton till arton. och istället för att du är tränare har du nio envisa egna tränare som alla vet bäst. och alla vet bäst. och ingen kompromissar. och när du för tionde gången ber dem hålla käften och lyssna på vad du säger utan att få mer än en av tjejernas uppmärksamhet i mer än tio sekunder så är du där. där du skulle vilja ha alla de där briljanta sakerna att säga. som att det är respektlöst att inte lyssna. och att det är dumt, eftersom ingen blir hjälpt av det. och att jag som tränare faktist vet vad som är bäst för dem även om de har strålande egna förmågor. hade velat ställa frågan om jag kunde gå hem istället, eftersom jag ändå inte kunde göra någon nytta. men så är det ju tävling i helgen och jag vet att nervositeten är hög. andas in...samla ihop... vara vuxen. (och om någon av er tjejer råkar läsa det här så ska ni veta att ni egentligen är toppen, ni bara suger på att lyssna)
nu har min soffa kommit iallafall. den är fin och skön och jag ska aldrig mer skruva ihop en möbel själv. (kanske du kan hjälpa mig jess :) )
jobbat och gympat och ätit en macka druckit oboy och önskat jag var död. en alldeles vanlig dag. och sen ångrat mig såklart.
är fortfarande sådär arg på min terapeuter och är verkligen inne i någon trots-fas. och de har verkligen inte gjort något fel. känner mig som en liten unge som skriker i falsett. fast inget är dåligt egentligen. jag kanske bara måste vänja mig vid att höra mina egna stämband...det kanske är det detta handlar om. ni vet som små barn som precis upptäckt att de har en röst. de bara gapar och gapar av ren fascination över förmågan. ja, så är det nog för mig nu... haha, det är koolt att kunna känna sig arg.
så var det idag iallafall. tänk dig att du ska hålla en danslektion för nio tjejer i åldern tretton till arton. och istället för att du är tränare har du nio envisa egna tränare som alla vet bäst. och alla vet bäst. och ingen kompromissar. och när du för tionde gången ber dem hålla käften och lyssna på vad du säger utan att få mer än en av tjejernas uppmärksamhet i mer än tio sekunder så är du där. där du skulle vilja ha alla de där briljanta sakerna att säga. som att det är respektlöst att inte lyssna. och att det är dumt, eftersom ingen blir hjälpt av det. och att jag som tränare faktist vet vad som är bäst för dem även om de har strålande egna förmågor. hade velat ställa frågan om jag kunde gå hem istället, eftersom jag ändå inte kunde göra någon nytta. men så är det ju tävling i helgen och jag vet att nervositeten är hög. andas in...samla ihop... vara vuxen. (och om någon av er tjejer råkar läsa det här så ska ni veta att ni egentligen är toppen, ni bara suger på att lyssna)
nu har min soffa kommit iallafall. den är fin och skön och jag ska aldrig mer skruva ihop en möbel själv. (kanske du kan hjälpa mig jess :) )
jobbat och gympat och ätit en macka druckit oboy och önskat jag var död. en alldeles vanlig dag. och sen ångrat mig såklart.
är fortfarande sådär arg på min terapeuter och är verkligen inne i någon trots-fas. och de har verkligen inte gjort något fel. känner mig som en liten unge som skriker i falsett. fast inget är dåligt egentligen. jag kanske bara måste vänja mig vid att höra mina egna stämband...det kanske är det detta handlar om. ni vet som små barn som precis upptäckt att de har en röst. de bara gapar och gapar av ren fascination över förmågan. ja, så är det nog för mig nu... haha, det är koolt att kunna känna sig arg.
2 comments:
bra tips... är bara rädd a´tt de skulle nog tystna i typ 20 sekunder, och sen fortsätta... :)
oh, jag tar tipset av hanna... :)
dina skrivstämband fungerar i alla fall väldigt fint tabitha!
Post a Comment