att finnas till för varandra

all min energi de senaste två dagarna har gått åt att hitta sätt att stoppa hemsidan pedofil.se. jag är helt slut. kommentarerna flödar från alla håll och jag bara funderar över var alla dessa människor finns när det gäller mina överlevarvänner som känner sig sjukt ensamma. varför är vi ensamma? på två dygn har det samlats dryga 400 underskrifter. till veckoslutet räknar jag kallt med 1000 stycken. ändå känns det som att de som fått utstå detta riktigt jobbiga, är så ensamma i sin sorg och med sitt trauma. det finns knappa resurser för prat, det är tabu. ingen vill höra och ingen vill se, ändå har jag 400 namn på papper på 48 timmar.
även om jag känner mig stolt över det här känner jag mig ännu mer ledsen. så ledsen för alla ord jag får höra från mina systrar och bröder som känner sådan skuld, skam och ångest och som är oerhört ensamma med det. det känns orättvist. inte bra någonstans.
jag vill faktist säga till folk att de borde ta mer ansvar. det är så lätt att skriva på en lista när någon annan uppmärksammar ett problem. men de som verkligen behöver stödet och som inte orkar är de som är utsatta och för dem finns så oändliga brister i bemötande och omhändertagande.
jag känner mig väldigt ambivalent i min stolthet och tacksamhet. jag jobbar hårt med det och det är det som tar all min energi.
jag undrar varför vi inte alltid finns till för varandra. varför vi bara vågar skrika när alla andra gör det.
det känns inte som att mitt initiativ är ett bra initiativ, det känns så rimligt och naturligt och som det minsta man kan göra. tänk om dagen kom då det var vardagsmat att ställa upp för de sårade och förtryckta och där man inte fick en klapp på axeln för det. det skulle vara skönt tycker jag.

http://www.expressen.se/nyheter/1.701764 (artikeln som kom idag om hemsidan efter tips från annan kollega-överlevare :))
www.namninsamling.com/stoppapedofilerna (insamlingen)

eeem

jag är glad idag också... måste vara något fel på mig.
det var kaos på jobbet, ingenting funkade, men jag kunde inget annat än bara garva åt allt och alla. sen började de andra garva också, fick med mig skötarkollegan och läkarna. haha.

asså lyssna på dehära

ja juste jag glömde... tävlingen igår:
hopp: guld
matta: silver
fristående: guld

r.e.s.p.e.c.t

sommarsol

idag skiner solen. det är en perfekt joggingdag sa min gymnast och jag höll med.

jag har lite svårt att veta vad jag tycker är viktigt att skriva om nu för tiden. jag kör bil med mamma och sedan ska jaga plugga matte c. mamma tror att jag kan ta mitt körkort i sommar men jag har ju blivit en såndär detaljpedant så jag tror inte att det någonsin kommer att kännas som att jag kan allting tillräckligt bra för att ta körkort. sen har jag två år på mig att skriva ett sjukt bra högskoleprov om jag vill in på läkarlinjen...och det vill jag ju fortfarande, fast katja tycker att jag ska bli polis... :)

dagens tre positiva är tjugo positiva typ...för idag när vi hade lite "uttagning" till vårt rm-lag i höst körde alla mina tjejer galet bra, saker de aldrig kört förut, typ handvolt-frivolt med skruv och så... jag började ju nästan böla... så de sitter säkert till nästa år och jag får ha dem igen...HURRA!

sen är det sol ute (#2) sen är jag glad (#3)

men nu när solen skiner ska jag nog gå ut och jogga. det är perfekt joggingväder.

jag är jobbig som f-n

UHU-UHU jag gjorde det galant. två dagar på jobbet (följda av två lediga). igår var jag ledig och sjukt trött men jag övningskörde med min mamma och det är så kul, värsta trippen att sitta bakom en löjlig liten ratt i en liten bil...men fett coolt.
så nu har jag hunnit bråka med min chef (som vanligt) för att han kör med sina härskartekniker. ibland är han förvisso väldigt bra, när det verkligen gäller, men ibland vill jag bara kasta ett glas mjölk i ansiktet på han så han kanske kan vakna upp.
jag märker att mitt nya sätt att handskas med frågor är att ifrågasätta allt tills jag förstår precis varför det är som det är. det gäller även sådant som jag till en början kan känna är bra och positivt, bara för att jag så himla gärna verkligen vill veta saker och inte bara tro att jag vet. jag tänker iallafall att det gör mig gott sen när jag vill börja plugga igen, även om det känns som att min chef tycker att jag är uppstudsig. men vaddå, man blir ju inte smart av att bara lyssna.
imorgon är vår sista tävling med gruppen som sen ska splittras i två... och jag kommer bara att förtsätta med den öfvre halvan :( det är lite tråkigt för i den nedre halvan finns två, tre tjejer jag vill ta med mig upp till den öfvre, bara för att de är så coola...men då måste jag först övertyga maja om deras enorma potential...

igår joggade jag och körde styrka och pilates. jag vet inte vad som hände för jag kände mig rätt sjuk. men idag mår jag bättre och jag tror att det bekräftar min tidigare teori om att jag blir lite småsjuk när jag inte tränar ordentligt.
my humps, my humps my humps my humps

bäbisplaneten

jag träffade en liten ängel i helgen vid namn lucas. hans haka var rund som en boll och hans fingernaglar ungefär lika stora som mina fräknar. han rörde sig hela tiden, förutom när han sov då. och jag menar verkligen hela tiden. varför gör han så? det måste ju vara jättejobbigt.
kanske han måste upptäcka sin kropp och lära sig hur den fungerar. det kanske är därför det rycker sådant.
la man lucas mot bröstkorgen blev han lugnare. jag tror att det var ljudet av hjärtat eller andetagen som gjorde det. för åtta veckor sen låg han inuti mammas mage. jag tror att han längtar tillbaka, iallafall litegrand.
vi tog en promenad längs ån i uppsala och än fast min arm värkte och sedan domnade bort ville jag inte lägga ner honom i vagnen. jag ville hålla honom så länge jag bara fick.
min terapeut tror att jag kommer att bli en bra mamma för jag har så mycket kärlek inm mig...:) jag har märkt att jag blir helt annurlunda när jag handskas med små små barn. jag blir helt lugn och trygg och vuxen och vet precis vad jag ska göra. och jag kan liksom läsa av deras blickar på något konstigt sätt och inbillar mig att jag förstår dem väl, men det får man väl aldrig veta om det stämmer.
jag vill iallafall ha en bäbis en dag. min terapeut tror att jag kommr att få fyra.
men just nu vill jag mest av allt vara världens bästa kompis åt alla ungar mina vänner har börjat ploppa ut. det börjar märkas att man blir äldre. folk skaffar barn... det är ju helt galet.
så jag säger till alla ungar att de ska ringa mig när mamma och pappa är förjävliga. så ska jag skälla lite åt dem. jag ska fortsätta säga det varje gång jag träffar dem, så kanske det ringer i luren någon gång om sisådär tretton år... då är jag redo.

imorgon morgondag morgonrådnad

imorgon börjar jobbet. det ska bli roligt men jag känner mig rädd för om det inte skulle gå bra. men jag försöker tänka att det gör det och att jag kommer klara det alldeles utmärkt.

friskförklarar mig själv

vet ni allihop vad jag har insett? jag är nog rätt "frisk".
jag har varit sjukskriven i fem veckor nu, jag hamnade i en depression efter en massa turbulens runtomkring i livet.
så pratade jag med en av mina gamla änglar häromdagen. hon som var min mamma, syster, kompis, terapeut och sjuksköterska på samma gång under gymnasiet. så berättade jag att jag var sjukskriven. och hon frågade: har det hänt något speciellt eller är det det vanliga? (inte på det nedlåtande sätt som det låter när jag skriver här :) )
jag svarade. nä det är inte alls som förut. det är det aldrig. det är inte en massa dramatik. inte en massa skadande och destruktivt drickande. inget knark och inga självmordshot eller avskedsbrev. det är känslor men de är inte överallt, de är bara inuti. och även om jag tror att jag inte har kontrollen så VET jag att jag har den. och även om ångesten kommer och skrämmer mig så VET jag att jag inte behöver vara rädd.
det är sååååååååååå skönt att vara där jag får vara idag jämfört med var jag har varit. och jag sa alltid att det inte kunde bli bättre. att det var så mitt liv skulle se ut.
men vet ni att det är ju inte så! man måste inte alls må sådär jämt. det gör mig så glad och tacksam.
jag bara känner för att dansa.

dansande människor

fina gymnaster... här i friståendet från göteborg.

kram

himlen?

*censur*

det var någon som tog livet av sig. det fick mig att tänka på en massa saker. det tycker jag att alla ska göra.

det där med döden är underligt. att inte finnas på jorden.

jag diskuterade med en kompis häromdagen om himmel och helvete. jag tror inte på helvetet men det gör han. när jag blev tillfrågad att vara med i en musikvideo vid 15 år frågade jag min pappa. jag berättade att videon var om en ung tjej som tog sitt liv. men sen kom hon till gud.

då sa pappa att man inte kommer till gud om man tar livet av sig. man hamnar i helvetet. men det där tror jag inte alls på. det är ju helt skevt.

jag tycker att alla som dör förtjänar någon slags frid. jag hoppas att hon fick det, den där tjejen.

snart är det sommarlov! det betyder inge gymnaster på massa veckor, en massa mer ledig tid, plugga matte c och fixa till landstället som jag ska köpa med min kära bror. (om det blir godkänt) det ska bli superskönt! även om jag sällan vill erkänna det tar ju gymnastiken mycket av min fritid och mina krafter. jag tycker att det är kul, men ibland funderar jag på vad jag skulle kunna göra med min egna tid, om jag inte behövde gå på en träning. tål att tänkas på.

nu ska jag plugga körkortsteori. på återseende

M.I.S.S.I.S.S.I.P.P.I

göteborgsresa... jag har varit i tre olika sverigestäder på tre veckor men nu är det slut... jag har fyllt 24 (!) och börjat med åldersnoja. (nä jag är inte 24 på riktigt det är mina föräldrar som hittar på, ja, så måste det nog vara.) födelsedagen firades med frukost med fina vänner (mim & jess) sen en busstur till göteborg. men jag fick en sång på bussen iallafall.

med mitt nya fristående fick mina tjejer en poäng på 7,45 vilket allmänt är väldigt bra(kom 14 av 40 i fristående, innan kom de typ alltid sist...), och så gjorde de en massa fel också... så till jsm i höst hoppas jag det ska bli storslam, måste bara prygla dem i form lite... det var iallafall första gången jag hörde dem gå ifrån friståendegolvet och höra sina poäng utan att klaga och gnälla... men sen hade de ju inte mig som tränare innan heller :) jag förbjuder negativa tankar och uttryck under timmen före tävling, och jag tror att min strategi fungerade. (förutom med en, men hon är omöjlig)(jag HAR gett upp)

jag är hemma en vecka till sen ska jag vara så återställd att jag klarar av att jobba. ooo vad jag längtar tillbaka, även om dagarna går supersnabbt. min nya medicin verkar vara lite stabiliserande iallafall, så jag hoppas det räcker med den här omgången depression nu... so sick off it.

ja vad består mitt liv av nu? det är konstigt att det blivit så annorlunda från hur det var innan. jag vet iallafall några saker som jag är mycket tacksam för:

1. min superfina lägenhet som jag älskar att komma HEM till.

2. mina katter som sover vid min arm.

3. mina koola iranska nya vänner...:)

4. våren

5. mitt nya blommiga överkast samt min fina filt som jag fick av mamma och pappa i födelsedagspresent.

HURRA HURRA HURRA!!!