att finnas till för varandra

all min energi de senaste två dagarna har gått åt att hitta sätt att stoppa hemsidan pedofil.se. jag är helt slut. kommentarerna flödar från alla håll och jag bara funderar över var alla dessa människor finns när det gäller mina överlevarvänner som känner sig sjukt ensamma. varför är vi ensamma? på två dygn har det samlats dryga 400 underskrifter. till veckoslutet räknar jag kallt med 1000 stycken. ändå känns det som att de som fått utstå detta riktigt jobbiga, är så ensamma i sin sorg och med sitt trauma. det finns knappa resurser för prat, det är tabu. ingen vill höra och ingen vill se, ändå har jag 400 namn på papper på 48 timmar.
även om jag känner mig stolt över det här känner jag mig ännu mer ledsen. så ledsen för alla ord jag får höra från mina systrar och bröder som känner sådan skuld, skam och ångest och som är oerhört ensamma med det. det känns orättvist. inte bra någonstans.
jag vill faktist säga till folk att de borde ta mer ansvar. det är så lätt att skriva på en lista när någon annan uppmärksammar ett problem. men de som verkligen behöver stödet och som inte orkar är de som är utsatta och för dem finns så oändliga brister i bemötande och omhändertagande.
jag känner mig väldigt ambivalent i min stolthet och tacksamhet. jag jobbar hårt med det och det är det som tar all min energi.
jag undrar varför vi inte alltid finns till för varandra. varför vi bara vågar skrika när alla andra gör det.
det känns inte som att mitt initiativ är ett bra initiativ, det känns så rimligt och naturligt och som det minsta man kan göra. tänk om dagen kom då det var vardagsmat att ställa upp för de sårade och förtryckta och där man inte fick en klapp på axeln för det. det skulle vara skönt tycker jag.

http://www.expressen.se/nyheter/1.701764 (artikeln som kom idag om hemsidan efter tips från annan kollega-överlevare :))
www.namninsamling.com/stoppapedofilerna (insamlingen)