bäbisplaneten

jag träffade en liten ängel i helgen vid namn lucas. hans haka var rund som en boll och hans fingernaglar ungefär lika stora som mina fräknar. han rörde sig hela tiden, förutom när han sov då. och jag menar verkligen hela tiden. varför gör han så? det måste ju vara jättejobbigt.
kanske han måste upptäcka sin kropp och lära sig hur den fungerar. det kanske är därför det rycker sådant.
la man lucas mot bröstkorgen blev han lugnare. jag tror att det var ljudet av hjärtat eller andetagen som gjorde det. för åtta veckor sen låg han inuti mammas mage. jag tror att han längtar tillbaka, iallafall litegrand.
vi tog en promenad längs ån i uppsala och än fast min arm värkte och sedan domnade bort ville jag inte lägga ner honom i vagnen. jag ville hålla honom så länge jag bara fick.
min terapeut tror att jag kommer att bli en bra mamma för jag har så mycket kärlek inm mig...:) jag har märkt att jag blir helt annurlunda när jag handskas med små små barn. jag blir helt lugn och trygg och vuxen och vet precis vad jag ska göra. och jag kan liksom läsa av deras blickar på något konstigt sätt och inbillar mig att jag förstår dem väl, men det får man väl aldrig veta om det stämmer.
jag vill iallafall ha en bäbis en dag. min terapeut tror att jag kommr att få fyra.
men just nu vill jag mest av allt vara världens bästa kompis åt alla ungar mina vänner har börjat ploppa ut. det börjar märkas att man blir äldre. folk skaffar barn... det är ju helt galet.
så jag säger till alla ungar att de ska ringa mig när mamma och pappa är förjävliga. så ska jag skälla lite åt dem. jag ska fortsätta säga det varje gång jag träffar dem, så kanske det ringer i luren någon gång om sisådär tretton år... då är jag redo.