att ställa relevanta frågor

ibland händer att jag tänker att det vore bättre för alla om jag bara inte fanns. att det vore lättare liksom. men jag inser att det mest handlar om att det vore lättare för mig.

livets stora frågor har jag ställts inför denna vecka :) . som att snart är det jul och orkar jag verkligen fira jul hemma med allt som jag bär? orkar jag riskera att höra talas om honom? just nu känns det inte så.

orkar jag finnas till.

orkar jag ta mig igenom en till dag?

sen, till det lite lättare. ska jag dammsuga idag eller imorgon? ska jag åka hem till katja sent på kvällen (för mig sent) eller ska jag stanna hemma?

sen ringer mamma och berättar att anna har dött. hon skulle hälsa från hennes föräldrar att hon fortfarande pratade mycket om mig, och att jag var viktig.

mina frågor är inte alltid lika relevanta.

det blev höst sen vinter, aldrig någon sommar

hahaha

hjärnsläpp

tidig morgon på väg till jobbet. den gamla kåken här intill ska rivas, men den är så vacker.

jag har vart i göteborg och tävlat, och sen har vi för första gången tävlat i div. 1. det gick ganska bra.

jag har inte haft en ledig dag eller kväll på 1 1/2 så jag är ett psykbryt waiting to happen. men jag är rätt nöjd med att jag klarat mig hittills och har till och med kunnat vara lite arg på mitt samtal i måndags :) .

nu är det snart helg och jag ska njuta av den genom många timmar i sängen och en och annan höstpromenad.

livet känns inte alls lika omänskligt som det gjrde för några år sedan utan går nästintill att leva med...

flera rader kommer när min hjärna funkar igen.

helg

jag har haft feber. och sovit och suttit framför den här datorn i snart tre dygn. en dag kom pappa hit med ipren och fishmeal från mcdonalds. idag hyrde jag film och sen tror jag att jag nästan iallafall har lärt milo hur man leker apport (eller en variant av det). snart blir jag knäpp av allt det tråkiga. men nu är det helg så kanske att jag får uppleva någonting kul.

detta dygn

kl 1600 fredag. somna på soffan.
kl 1900, vakna.
kl 2200, somna i sängen.
kl 1100 lördag, vaknade. åt frukost, titta på tv, spela piano och knappa på datorn.
kl 1700 somna på sängen.
kl 1900 vakna.
kl 2030 titta på fotbollsmatch.
om jag vill kan jag bara gå o lägga mig igen, jag har ju fortfarande på mig min pyjamas...

idag är idag

morgonstund. klockan är 0630, allt är tyst. temperatur 3+, dimma närmast marken. vackra dag.

blåser man ut blir det moln. det är kallt men jag tycker om.

de första höstlöven?

varje dag på väg till och från jobbet, vyn äver djurgården, gamla stan och mer av denna vackra stad.

för att inte glömma alla tbane resor

ja, denna vecka har varit fin.

det var allt i min nya fånga dagen blogg, eftersom jag blivit så dålig på att skriva.

tut-tut

ingen uppdatering på tusen år.
vroooooooooooooooooooooooooooooom jag körde bil från bro till spånga till hässelby och tebax, sen ända hela vägen hem över essingeleden. shit ba.
jag krockade inte. respect.
hänger med mitt gravida ex...hahaha, och kramar hennes mage. sedan kommer det en bäbis ur, men det tar ett halvår tills dess. fett koolt.

HAHAHAHAHA

http://www.youtube.com/watch?v=W91sqAs-_-g

tystnad

dagarna går...flyr... snart kommer det att lukta blöta löv och då kommer hösten redan vara här. innan jag ens märkt att det har blivit sommar. ibland undrar jag vad det egentligen handlar om, det här dag till dag livet som liksom rör sig med oss inuti. för jag kan ju inte styra att tiden går men tiden styr ju mig, min kropp förändras, min omgivning.
nu är det mer än 1000 namn på den första listan och 300 (?) på den andra. jag har så svårt nu för tiden att känna mig nöjd så självklart är jag inte nöjd med det här heller. jag vill ha perfekta resultat..hehe, undrar om det någonsin blir så. att perfekt finns.
men saker som är viktiga just nu är inga andra än jag själv. så jag håller distansen från det som kräver för mycket energi och försöker vara här och nu med migsjälv. det är väldigt skönt.
och viss fortsätter jag vara arg och besviken och upprörd men just nu behöver jag också bara vara tyst.

att finnas till för varandra

all min energi de senaste två dagarna har gått åt att hitta sätt att stoppa hemsidan pedofil.se. jag är helt slut. kommentarerna flödar från alla håll och jag bara funderar över var alla dessa människor finns när det gäller mina överlevarvänner som känner sig sjukt ensamma. varför är vi ensamma? på två dygn har det samlats dryga 400 underskrifter. till veckoslutet räknar jag kallt med 1000 stycken. ändå känns det som att de som fått utstå detta riktigt jobbiga, är så ensamma i sin sorg och med sitt trauma. det finns knappa resurser för prat, det är tabu. ingen vill höra och ingen vill se, ändå har jag 400 namn på papper på 48 timmar.
även om jag känner mig stolt över det här känner jag mig ännu mer ledsen. så ledsen för alla ord jag får höra från mina systrar och bröder som känner sådan skuld, skam och ångest och som är oerhört ensamma med det. det känns orättvist. inte bra någonstans.
jag vill faktist säga till folk att de borde ta mer ansvar. det är så lätt att skriva på en lista när någon annan uppmärksammar ett problem. men de som verkligen behöver stödet och som inte orkar är de som är utsatta och för dem finns så oändliga brister i bemötande och omhändertagande.
jag känner mig väldigt ambivalent i min stolthet och tacksamhet. jag jobbar hårt med det och det är det som tar all min energi.
jag undrar varför vi inte alltid finns till för varandra. varför vi bara vågar skrika när alla andra gör det.
det känns inte som att mitt initiativ är ett bra initiativ, det känns så rimligt och naturligt och som det minsta man kan göra. tänk om dagen kom då det var vardagsmat att ställa upp för de sårade och förtryckta och där man inte fick en klapp på axeln för det. det skulle vara skönt tycker jag.

http://www.expressen.se/nyheter/1.701764 (artikeln som kom idag om hemsidan efter tips från annan kollega-överlevare :))
www.namninsamling.com/stoppapedofilerna (insamlingen)

eeem

jag är glad idag också... måste vara något fel på mig.
det var kaos på jobbet, ingenting funkade, men jag kunde inget annat än bara garva åt allt och alla. sen började de andra garva också, fick med mig skötarkollegan och läkarna. haha.

asså lyssna på dehära

ja juste jag glömde... tävlingen igår:
hopp: guld
matta: silver
fristående: guld

r.e.s.p.e.c.t

sommarsol

idag skiner solen. det är en perfekt joggingdag sa min gymnast och jag höll med.

jag har lite svårt att veta vad jag tycker är viktigt att skriva om nu för tiden. jag kör bil med mamma och sedan ska jaga plugga matte c. mamma tror att jag kan ta mitt körkort i sommar men jag har ju blivit en såndär detaljpedant så jag tror inte att det någonsin kommer att kännas som att jag kan allting tillräckligt bra för att ta körkort. sen har jag två år på mig att skriva ett sjukt bra högskoleprov om jag vill in på läkarlinjen...och det vill jag ju fortfarande, fast katja tycker att jag ska bli polis... :)

dagens tre positiva är tjugo positiva typ...för idag när vi hade lite "uttagning" till vårt rm-lag i höst körde alla mina tjejer galet bra, saker de aldrig kört förut, typ handvolt-frivolt med skruv och så... jag började ju nästan böla... så de sitter säkert till nästa år och jag får ha dem igen...HURRA!

sen är det sol ute (#2) sen är jag glad (#3)

men nu när solen skiner ska jag nog gå ut och jogga. det är perfekt joggingväder.

jag är jobbig som f-n

UHU-UHU jag gjorde det galant. två dagar på jobbet (följda av två lediga). igår var jag ledig och sjukt trött men jag övningskörde med min mamma och det är så kul, värsta trippen att sitta bakom en löjlig liten ratt i en liten bil...men fett coolt.
så nu har jag hunnit bråka med min chef (som vanligt) för att han kör med sina härskartekniker. ibland är han förvisso väldigt bra, när det verkligen gäller, men ibland vill jag bara kasta ett glas mjölk i ansiktet på han så han kanske kan vakna upp.
jag märker att mitt nya sätt att handskas med frågor är att ifrågasätta allt tills jag förstår precis varför det är som det är. det gäller även sådant som jag till en början kan känna är bra och positivt, bara för att jag så himla gärna verkligen vill veta saker och inte bara tro att jag vet. jag tänker iallafall att det gör mig gott sen när jag vill börja plugga igen, även om det känns som att min chef tycker att jag är uppstudsig. men vaddå, man blir ju inte smart av att bara lyssna.
imorgon är vår sista tävling med gruppen som sen ska splittras i två... och jag kommer bara att förtsätta med den öfvre halvan :( det är lite tråkigt för i den nedre halvan finns två, tre tjejer jag vill ta med mig upp till den öfvre, bara för att de är så coola...men då måste jag först övertyga maja om deras enorma potential...

igår joggade jag och körde styrka och pilates. jag vet inte vad som hände för jag kände mig rätt sjuk. men idag mår jag bättre och jag tror att det bekräftar min tidigare teori om att jag blir lite småsjuk när jag inte tränar ordentligt.
my humps, my humps my humps my humps

bäbisplaneten

jag träffade en liten ängel i helgen vid namn lucas. hans haka var rund som en boll och hans fingernaglar ungefär lika stora som mina fräknar. han rörde sig hela tiden, förutom när han sov då. och jag menar verkligen hela tiden. varför gör han så? det måste ju vara jättejobbigt.
kanske han måste upptäcka sin kropp och lära sig hur den fungerar. det kanske är därför det rycker sådant.
la man lucas mot bröstkorgen blev han lugnare. jag tror att det var ljudet av hjärtat eller andetagen som gjorde det. för åtta veckor sen låg han inuti mammas mage. jag tror att han längtar tillbaka, iallafall litegrand.
vi tog en promenad längs ån i uppsala och än fast min arm värkte och sedan domnade bort ville jag inte lägga ner honom i vagnen. jag ville hålla honom så länge jag bara fick.
min terapeut tror att jag kommer att bli en bra mamma för jag har så mycket kärlek inm mig...:) jag har märkt att jag blir helt annurlunda när jag handskas med små små barn. jag blir helt lugn och trygg och vuxen och vet precis vad jag ska göra. och jag kan liksom läsa av deras blickar på något konstigt sätt och inbillar mig att jag förstår dem väl, men det får man väl aldrig veta om det stämmer.
jag vill iallafall ha en bäbis en dag. min terapeut tror att jag kommr att få fyra.
men just nu vill jag mest av allt vara världens bästa kompis åt alla ungar mina vänner har börjat ploppa ut. det börjar märkas att man blir äldre. folk skaffar barn... det är ju helt galet.
så jag säger till alla ungar att de ska ringa mig när mamma och pappa är förjävliga. så ska jag skälla lite åt dem. jag ska fortsätta säga det varje gång jag träffar dem, så kanske det ringer i luren någon gång om sisådär tretton år... då är jag redo.

imorgon morgondag morgonrådnad

imorgon börjar jobbet. det ska bli roligt men jag känner mig rädd för om det inte skulle gå bra. men jag försöker tänka att det gör det och att jag kommer klara det alldeles utmärkt.

friskförklarar mig själv

vet ni allihop vad jag har insett? jag är nog rätt "frisk".
jag har varit sjukskriven i fem veckor nu, jag hamnade i en depression efter en massa turbulens runtomkring i livet.
så pratade jag med en av mina gamla änglar häromdagen. hon som var min mamma, syster, kompis, terapeut och sjuksköterska på samma gång under gymnasiet. så berättade jag att jag var sjukskriven. och hon frågade: har det hänt något speciellt eller är det det vanliga? (inte på det nedlåtande sätt som det låter när jag skriver här :) )
jag svarade. nä det är inte alls som förut. det är det aldrig. det är inte en massa dramatik. inte en massa skadande och destruktivt drickande. inget knark och inga självmordshot eller avskedsbrev. det är känslor men de är inte överallt, de är bara inuti. och även om jag tror att jag inte har kontrollen så VET jag att jag har den. och även om ångesten kommer och skrämmer mig så VET jag att jag inte behöver vara rädd.
det är sååååååååååå skönt att vara där jag får vara idag jämfört med var jag har varit. och jag sa alltid att det inte kunde bli bättre. att det var så mitt liv skulle se ut.
men vet ni att det är ju inte så! man måste inte alls må sådär jämt. det gör mig så glad och tacksam.
jag bara känner för att dansa.

dansande människor

fina gymnaster... här i friståendet från göteborg.

kram

himlen?

*censur*

det var någon som tog livet av sig. det fick mig att tänka på en massa saker. det tycker jag att alla ska göra.

det där med döden är underligt. att inte finnas på jorden.

jag diskuterade med en kompis häromdagen om himmel och helvete. jag tror inte på helvetet men det gör han. när jag blev tillfrågad att vara med i en musikvideo vid 15 år frågade jag min pappa. jag berättade att videon var om en ung tjej som tog sitt liv. men sen kom hon till gud.

då sa pappa att man inte kommer till gud om man tar livet av sig. man hamnar i helvetet. men det där tror jag inte alls på. det är ju helt skevt.

jag tycker att alla som dör förtjänar någon slags frid. jag hoppas att hon fick det, den där tjejen.

snart är det sommarlov! det betyder inge gymnaster på massa veckor, en massa mer ledig tid, plugga matte c och fixa till landstället som jag ska köpa med min kära bror. (om det blir godkänt) det ska bli superskönt! även om jag sällan vill erkänna det tar ju gymnastiken mycket av min fritid och mina krafter. jag tycker att det är kul, men ibland funderar jag på vad jag skulle kunna göra med min egna tid, om jag inte behövde gå på en träning. tål att tänkas på.

nu ska jag plugga körkortsteori. på återseende

M.I.S.S.I.S.S.I.P.P.I

göteborgsresa... jag har varit i tre olika sverigestäder på tre veckor men nu är det slut... jag har fyllt 24 (!) och börjat med åldersnoja. (nä jag är inte 24 på riktigt det är mina föräldrar som hittar på, ja, så måste det nog vara.) födelsedagen firades med frukost med fina vänner (mim & jess) sen en busstur till göteborg. men jag fick en sång på bussen iallafall.

med mitt nya fristående fick mina tjejer en poäng på 7,45 vilket allmänt är väldigt bra(kom 14 av 40 i fristående, innan kom de typ alltid sist...), och så gjorde de en massa fel också... så till jsm i höst hoppas jag det ska bli storslam, måste bara prygla dem i form lite... det var iallafall första gången jag hörde dem gå ifrån friståendegolvet och höra sina poäng utan att klaga och gnälla... men sen hade de ju inte mig som tränare innan heller :) jag förbjuder negativa tankar och uttryck under timmen före tävling, och jag tror att min strategi fungerade. (förutom med en, men hon är omöjlig)(jag HAR gett upp)

jag är hemma en vecka till sen ska jag vara så återställd att jag klarar av att jobba. ooo vad jag längtar tillbaka, även om dagarna går supersnabbt. min nya medicin verkar vara lite stabiliserande iallafall, så jag hoppas det räcker med den här omgången depression nu... so sick off it.

ja vad består mitt liv av nu? det är konstigt att det blivit så annorlunda från hur det var innan. jag vet iallafall några saker som jag är mycket tacksam för:

1. min superfina lägenhet som jag älskar att komma HEM till.

2. mina katter som sover vid min arm.

3. mina koola iranska nya vänner...:)

4. våren

5. mitt nya blommiga överkast samt min fina filt som jag fick av mamma och pappa i födelsedagspresent.

HURRA HURRA HURRA!!!

uppdatering för alla mina läsare...:)

en riksfinal, sjukt mycket garv och 12 timmars bussresa senare...
jag är så trött!!! en åttondeplats i riksfinalen(sverige) inte alls illa. det kunde gått bättre om inte två av tjejerna fått hjärnsläpp på sista varvet (förmodligen av all nervositet) och körde fel hopp... :) hoppsan. (kul) (skratta)
jag är nöjd och de är stolta och snittade på 8,2 vilket är mycket bra..
kommer hem och möts av två par ögon som stirrar från under sängen innan de inser att det är jag och vi har kramkalas... men nu verkar de ha glömt bort mig igen. life´s a bitch.
har softat med överläkaren från jobbet som är min idol och lärt känna henne lite mer (och hennes son) så på en skala blev helgen en 9:a, avdraget berodde på en gråtande gymnast under lördagen. ibland är det jobbigt att vara hård och fatta beslut som känns tunga. men jag gjorde det och bestämde mig för att vara LITE mindre känslig så att jag kan klara mig lite bättre här i livet. ojos de brojos adjöss godnatt

ordbajseriövningar

jag vet inte vad jag ska skriva om...
jag vet inte vad jag ska skriva 0m...
ändå vill jag skriva för det är ju det min blogg är till för... ehhhe...ehhe. om jag inte skriver ofta så skriver jag liksom inte alls. det suger.
jag har inte funderat över stora saker den senaste veckan så jag har inga stora profetior att komma med.
därimot... har jag gått ut och lagt mig i solen bara för att sola för första gången i hela mitt liv. :) det var skönt. tror att jag ska göra det idag igen...
om en vecka är det sagt att jag ska börja jobba igen. och jag har övningskört en del och det är kul. och jag har börjat öva mig på att prata innan jag hinner analysera vad jag säger hos mina terapeuter. typ vad är din älsklingsglass. 88! (utan betänketid) annars brukar det nmligen ta ungefär fyra analyser av mitt svar och om det är tillräckligt bra innan jag spyr ur mig det (om det blev godkänt) annars håller jag mest käft. och det är inte så konstruktivt och inte så effektivt. så nu ska vi öva på ordbajseri.
i helgen är det dags för riksfinal i halmstad, så om ett par timmar sätter jag migsjälv och 13 gymnaster på bussen. ganska goda chanser på en bra placering.. alla är supernervösa. det ska bli kul! jag är rätt kompetent som ungdomsledare.. det är skönt. jag känner mig helt rygg i min roll som bestämmande vuxen. dessutom har vi riktigt kul ihop också. amen.
vi ses!(inte för att någon verkar läsa min blogg men :))
håll tummarna.

askungesaga

dagen var regn och doften av sommar. en kort hagelskur och rena kläder.

alldeles...... alldeles........ underbar...

imorgon bär det av till avesta med gymnasterna. intensiva dygn. det ska bli kul.

så ja, jag mår bättre idag. kvällen är tillochmed ångestfri. (peppar peppar) jag samtalar med gud och sjunger sånger. det är riktigt skönt.

på sin höjd en längtan

natten kom. mitt huvud så fullt så det blev tomt. saker förändras. jag lever med en slags daglig dödsönskan. men kärleken till livet bara växer. jag vill slippa ångesten men jag vill inte dö. nu vet jag att det är så det är. kanske jag kan gå vidare.
jag pratade med m. på telefon och hade hittat inte bara en syster utan tre. kärleken flödar över i hjärtat.
precis allt gör ont just nu.
allt.
andas in aj.
amblivalens.
många ord börjar på a. amputering. ajax. atarax.

jag ska sova min sömn, sen är det en annan dag, och banne den om den är likadan som idag. det går jag helt enkelt inte med på.

iranier

"och iranierna hade ögon som lyste som solarna. det vackraste jag sett."

har du gått och blivit religiös?

ja jag tror fan det. ni skulle sett dem.

diskussion 1, 2 och 3

det pågår diskussioner både runtomkring mig och inuti mitt huvud.

1. jag mår jävligt dåligt vissa dagar. jag funderar ibland på att ta en massa tabletter. och jag är sjukt ledsen. trots detta känner jag mig så himla drivkraftig. jag känner att jag lever. det enda jag inte kan försvara är min egen existens. jag finns men jag vet inte riktigt varför. allt annat vet jag allt om. det är ju rätt tragikomiskt. (ps jag kommer inte ta tabletter för då skulle jag inte skriva det, det är mer en beskrivning av känslan jag har. don´t worry)

2. det pratas om berny pålsson på olika ställen. (obs obs hon har börjat blogga igen) många tycker att hon har varit oansvarig och skrivit en bok som snarare triggar än hjälper människor. och att hon lever på ett sätt som inte är ett gott exempel. hon kommenterade det här själv i en artikel i aftonbladet 2006

"– De tycks inte förstå att det är på riktigt. Jag skrev boken i avskräckande syfte men jag tror att den istället blivit en trigger för den som redan har problem. De börjar skära sig – efter att ha läst min bok. – De skriver att de älskar mig och vill vara som jag. Okej, om de såg upp till mina friska sidor – för jag är inte min sjukdom, jag är Berny. Men de romantiserar om blodet och drogerna som ”magiska”. Och jag blir så ledsen. För när jag sitter här och spyr för att jag tagit så mycket droger, och ser insekter av glas krypa över min kropp – det är inte vackert. Inte vackert alls."

så, nå, vems är ansvaret egentligen? vilka berättelser har rätt att berättas och vilka människor har rätt att ta plats i det offentliga rummet? har jag ansvar för en annans självskadehandling? aldrig. när en av patienterna på mitt jobb skrek åt mig att "nu är det ditt fel om jag går ut och skär sönder mig" fanns bara ett svar i mitt huvud, nämligen aldrig. det är det aldrig. man kan liksom skylla och skylla och skylla på allt runtomkring, på hjälpen man inte fick, på triggern, men det är de egna händerna som skär. jag säger inte att det är lätt (vilket skämt).

berny är för mig en kvinna värd så sjukt mycket respekt. fan, associera mig gärna med henne för jag tror knappt det finns en starkare, på sitt egna vis. vi är inte lika någonstans, berny och jag...hehehe... men jag respekterar hennes kamp och tror att hon respekterar alla andras.

3. psykvården. jag ser den ju inifrån nu för tiden.

varför kan vi aldrig vara nöjda med det man försöker göra inom vården? varför ska vi alltid ifrågasätta motiv och pröva oss fram för att hitta luckor i systemet? om man bara kunde tillåta sig att ta emot den hjälp man blir erbjuden, skulle det inte gå lite bättre då? alla läkare är inte onda. (okej jag erkänner, jag vet två stycken) alla sjuksystrar försöker inte förstöra våra liv och alla uskor/skötare är inte okänsliga. de gör sitt jobb och ärligt talat tycker jag att de gör det jävligt bra. ska man klaga kan man klaga på politiken och politikerna, men låt bli det underbetalde, självuppoffrande folket. ge bort en blomma istället. för fan.

polispolispotatisgris

lär dig allt om dig själv genom att rita en gris. visst var det en del jag inte visste, men nu vet jag ju!

Toward the middle, you are a realist.

Facing front, you are direct, enjoy playing devil's advocate and neither fear nor avoid discussions.

With few details, you are emotional and naive, they care little for details and are a risk-taker.

With less than 4 legs, they are insecure or are living through a period of major change.

The size of the ears indicates how good a listener you are.The bigger the better. You drew small ears, you are an OK listener

The length of the tail indicates the quality of your sex life.And again more is better! You drew large tail, WOW!

http://drawapig.desktopcreatures.com/drawApig.asp

du kan inte gå under den... du måste gå igenom den.

vägskäl i livet... låter så förbannat klyschigt... vem var det nu som sa att klischeer faktist är livets sanningar?
det är våååååååååååår och det gör mig glad. känslorna känns faktist lättare och jag vill gärna bege mig ut och lyssna på fåglarna. siam och milo sitter i fönstrena och spanar, ibland går vi ut en stund och de blir liksom alldeles överväldigade av intryck.
den senaste tiden har varit svår och jobbig. jag kämpar med migsjälv och tycker att jag inte förtjänar något. inte kärlek och inte närhet och kramar och så. men jossi och anna hjälper mig.
jag funderar rätt mycket på vem som egentligen är jag och har svårt att hitta till den där känslan av att veta. känner mig styrd och formad och rädd för att fastna i någonting som egentligen handlar om rädsla snarare än verklighet...

nu ska jag åka och vara domare på en gymnastiktävling. mina små tjejer från förra året ska tävla och jag längtar efter att se dem.
tot ziens.

abba/kent/gummiboll i huvudet

times are achanging

inte så mycket inspiration till skrivandet. hjärnan är en gummiboll som ligger i mitt huvud och liksom sticker ut ur öronen. igår blev jag psykad till min gräns och somnade med hjälp av medel som gör att man känner sig smått bakfull dagen efter. men ooo vilken fin vårdag det var.

mina katter växer och jag känner mig så stolt för jag kan mata dem så de växer och blir stora... haha. och så är de väluppfostrade och busiga och sådär charmigt klantiga. de känns som mina bäbisar.

slukar böcker dagarna i ända och jobbar som vanligt igen. ska numera planera in vila i mitt schema för att inte överträffa migsjälv.

dagarna går...

saknar mina bröder (hey yo len)

i huvet spelar gime gime gime a man after midnight. och allt som oftast nu för tiden den storslagna textraden ÄR DU LYYYYCKLIIIG NUUUU? av kent. det är något jag frågar mig varje dag.

nej svarar jag lycklig blir jag först när jag vet att livet inte kunde vara bättre. det händer nu o

då. då är jag det. lycklig alltså.

chillin´

Chillin with my homies...

sjukskriven i två dagar till. sen ett försök till att leva normalt igen. tacksam för mina katter. och för alla som lyssnar utan att jag pratar.

Sinnesro

två bra läkare på en och samma dag. tack.

den ena som sa det som fick mig att tänka.

när man längtar efter att dö, så handlar det oftast om att man verkligen älskar livet.

för älskade man inte livet, så skulle det inte spela någon roll.

men när man älskar livet, så spelar det roll, om man mår piss.

och då går man inte med på att ha det så dåligt.
så nu har jag lärt mig att jag älskar livet.

och när jag satt på jouren igår och väntade i tre timmar, kom jag på ganska många saker som jag älskar.

musik, var det första. röster och ljud. instrument.

det andra var mina vänner.

det tredje var regn och sol. speciellt soluppgångarna man ser från jobbet. de är otroliga.

och så älskar jag känslan av ro. och jag saknar den.

Respect

Not Ready To Make Nice

Forgive, sounds good
Forget,
I'm not sure I could
They say
time heals everything
But I'm still waiting

I'm through
with doubt
There's nothing left for me to figure out

I've paid a price
And I'll keep paying

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and I don't have time to go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell Can't bring myself to do what it is you think I should

I know
you said
Can't you just get over it
It turned my whole world around
And I kind of like it

I made my bed and I sleep like a baby
With no regrets and I don't mind sayin'
It's a sad sad story when a mother will teach her
Daughter that she ought to hate a perfect stranger
And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they'd write me a letter
Sayin' that I better shut up and sing
Or my life will be over

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and I don't have time to go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell Can't bring myself to do what it is you think I should

Forgive, sounds good
Forget, I'm not sure I could
They say time heals everything
But I'm still waiting

-Dixie chicks


---------------------------------------------------------------------------------------------

Fett med respekt från mig. Efter att ha sagt, på en konsert i England, att de inte höll med om presidentens "krigstaktik", snarare att de skämdes för att de var från samma delstat som han, fick de en jävla massa skit. Dödshot. Mailbomber. Fans som hoppade av, demonstrerade. De blev tom. förbjudna att spela i vissa stater i USA. Och med jävla annama fortsatte de. Med typ hälften så många fans och en massa ramaskri. Och så släppte de den här låten. FETT MED RESPEKT! Bara för det kan jag tänka mig fortsätta leva :)

möte med företagsläkaren

Ibland är man så ledsen att man inte kan förmå sig att öppna munnen. Det är så ibland. Och när andra runtomkring tappar sitt tålamod, ska de inte tro att man kommer ändra sig. När andra runtomkring tappar sitt tålamod, gör man det själv också. För om ingen utifrån kan bekräfta den där tomheten, och vissheten om att det kommer dagar då man orkar prata, hur ska man då själv kunna tro? Varje gång en läkare slår ner på mig, går jag hem och slår tio gånger till.
För det handlar inte om att jag tror att jag förtjänar mer än alla andra. Det handlar om att jag tror att jag inte förtjänar något alls. Och det är just det ni bekräftar.

- Hur kommer det sig att du är här idag?
- Jag pratade med min chef. Han tyckte jag kunde komma hit.

- Jag har inte mått så bra, och förra veckan började jag gråta på jobbet, det kändes hopplöst.

- Jag har ätit medicin i många år, för depression. Och jag har mått ganska bra. Men nu känns det omöjligt.

- Och vad behöver du, tror du?

- Jag behöver höja min medicin. Eller få en ny.
- Finns det inget annat du kan göra?
-Jag gör en massa annat. Jag har inte gjort annat på flera år. Jag gör allt som går. Men nu går det inte. Jag pallar inte. Hela mitt liv är strukturerat efter att jag ska kunna må så bra som möjligt. Jag går i samtal. Jag använder mina strategier för att hantera det som är svårt. Jag har haft det så här, nästan hela livet. Jag känner mig själv. Nu behöver jag se över min medicinering.

- Jaahaaaa (läkarmedlidande suck/empati)

- Vad har du fått för diagnos förut då?
- Jag vet inte… depression. PTSD tror jag.
- Jaha. Vad har du varit med om för trauma?
- Övergrepp.
- Jaahaaa (läkarmedlidande suck/empati)
- Har du fått någon hjälp för det?
- Jag går i samtal.
- Är det bra?
- Ja. Mycket. Jag har mått mycket bättre sen jag började där.
- Men nu mår du inte bra?
- Nä?
- Har inte dom någon doktor då?
- Nä?

(Samla dig nu tabitha. Sluta döma. Ge det här en chans. Ge henne en chans. Du kan inte veta vem hon är, eller hon tänker. Hon kanske pratar med nedlåtande barnröst till alla sina patienter. Det kanske bara är så här hon är…)

- Och det här med gympan? Det tycker du är kul?
- Ja.
- För du förmedlar det, att du tycker att det är roligt. Eller gör du inte?
- Jo. Jag tycker att det är jättekul.
- Hmmmm

- Men ändå mår du inte bra.

( Herregud vilken kompetens hon besitter. My God.)

- Har du prövat det här, med att planera dina dagar? Strukturera upp dem liksom… som i timmar?
- Ja?
- Och hur funkar det tycker du?
- Bra?
- Har du prövat det? Kanske med dina patienter?
- Ja?
- Och själv också?
- Jepp. (är det här ett skämt eller?)
- Jaha… och hur mår hon nu då, din förre detta? Som försökte ta sitt liv?
- Hon mår bättre idag.
- Jaaa, men det måste väl kännas skönt? Eller hur?
- Ja… absolut. Det är jätteskönt.
- Så det blir bättre?
(Asså vad fan, då skulle jag väl inte sitta här?)

(inte döma, inte döma)

(hon kanske kan hjälpa dig.)
-Ja, det blev bättre.

(tystnad)

- Ja, men i alla fall. Nu är det såhär. Det här är företagshälsovården och vi hjälper ju bara till med sådant som direkt berör arbetsplatsen. Så… jag kan tyvärr inte hjälpa dig.
(Var det någon som läste avsnittet ovanför?)
-Jag sa det till din chef. Men han tyckte du skulle komma hit i alla fall.
(Tårarna börjar falla)
-Alltså, han menade nog inget illa… det var nog av ren välvilja.
(Fattar väl jag också.)

(Doktor ger pat Pappersnäsduk)

(tystnad)

- Men med tanke på din reaktion (läs: tårarna) verkar det som att du tycker att det är jobbigt… Att vi inte kan hjälpa dig.
- Nä, det är väl så det är. Jag är bara ledsen.
- Du kanske kan ringa till psyk. Men jag tror nog att du är för frisk för det. Du vet, de är hårda nu för tiden.
- Ja, jo. Jag jobbar ju där?
- Men du kanske kan planera sådär, som vi pratade om, med timmarna… bestämma en tid du ska ringa imorgon. Så kanske dom kan hjälpa dig.
- Ja.
- Men då säger vi så.
- Okej, Tack ändå.


(Subba)

när idag blir igår, kommer du att älska mig ändå?

det står still -allt det som varit i mitt huvud.
smälte fast inuti
runtomkring, in,
och igenom mina ådror

i halsen river du,
försöker ta dig uppåt med dina klor

det blir svårt att andas

blundar
och anar,

att du kanske är där. efter alla dessa år,
väntar du än.
världen känns genomskinlig. som om den inte fanns. Illusionen som de talar om. det enda som känns på riktigt, är min smärta.

jag kommer strax tillbaka, sa du. han är strax tillbaka.
jag längtade inte efter dig den dagen.

min mamma

herregud kan ingen rädda mig ur det här. jag orkar verkligen inte mer. det gör för i helvete för ont. jag är för trött.
läkarträff imorgon. chefen skicka mig till företagshälsovården. ska ge det sista chansen. kanske kan få ny medicin, hjälp, lite hopp. för jag känner hela tiden för att skrika. som hon skrev "gång på gång kommer jag att skrika jag orkar inte mer. Men jag kommer inte vända om."
Just så känns det. Förutom att jag vill lägga mig plakat på marken. vända om.

min mamma
din mamma
våra mammor.

varför ska det vara så j-la svårt. att hitta till friden? ibland känns det som att man inte förtjänar den. och att det är därför den aldrig kommer.

vem vet?
din mamma.

hat och kärlek

Jag hatar att leva livet som det känns nu
Men älskar när det känns som att livet är mitt

Jag hatar ångesten som dunkar, skriker och slår
Men jag älskar när friden lagt sig över mitt bröst

Jag hatar att skaka av smärta när det tränger på bakom ögonen,
Men älskar när jag gråtit och sedan kan känna mig bättre

Jag hatar minnen av en gammal mans kropp
Men älskar doften av nybakta kanelbullar
Och minnena av mina vänners härliga skratt

Jag hatar rakblad och minnen av blod
Men älskar mitt hjärta som slår för min skull

Jag hatar skammen och hur svårt det blir att möta blickar
Jag hatar att titta ner och känna att jag inte förtjänar

Men jag älskar när jag ser att andra ögon ser vad jag vill säga

Jag hatar hungern som säger till mig att den älskar mig
Men älskar när jag kan äta någonting och känna att smaken är det bästa som finns

Jag hatar klumpen
och tanken
och känslan av att det blir bättre
när allt är slut

och jag älskar när jag kan förstå,
att det här är bara början på livet