det pågår diskussioner både runtomkring mig och inuti mitt huvud.
1. jag mår jävligt dåligt vissa dagar. jag funderar ibland på att ta en massa tabletter. och jag är sjukt ledsen. trots detta känner jag mig så himla drivkraftig. jag känner att jag lever. det enda jag inte kan försvara är min egen existens. jag finns men jag vet inte riktigt varför. allt annat vet jag allt om. det är ju rätt tragikomiskt. (ps jag kommer inte ta tabletter för då skulle jag inte skriva det, det är mer en beskrivning av känslan jag har. don´t worry)
2. det pratas om berny pålsson på olika ställen. (obs obs hon har börjat blogga igen) många tycker att hon har varit oansvarig och skrivit en bok som snarare triggar än hjälper människor. och att hon lever på ett sätt som inte är ett gott exempel. hon kommenterade det här själv i en artikel i aftonbladet 2006
"– De tycks inte förstå att det är på riktigt. Jag skrev boken i avskräckande syfte men jag tror att den istället blivit en trigger för den som redan har problem. De börjar skära sig – efter att ha läst min bok. – De skriver att de älskar mig och vill vara som jag. Okej, om de såg upp till mina friska sidor – för jag är inte min sjukdom, jag är Berny. Men de romantiserar om blodet och drogerna som ”magiska”. Och jag blir så ledsen. För när jag sitter här och spyr för att jag tagit så mycket droger, och ser insekter av glas krypa över min kropp – det är inte vackert. Inte vackert alls."
så, nå, vems är ansvaret egentligen? vilka berättelser har rätt att berättas och vilka människor har rätt att ta plats i det offentliga rummet? har jag ansvar för en annans självskadehandling? aldrig. när en av patienterna på mitt jobb skrek åt mig att "nu är det ditt fel om jag går ut och skär sönder mig" fanns bara ett svar i mitt huvud, nämligen aldrig. det är det aldrig. man kan liksom skylla och skylla och skylla på allt runtomkring, på hjälpen man inte fick, på triggern, men det är de egna händerna som skär. jag säger inte att det är lätt (vilket skämt).
berny är för mig en kvinna värd så sjukt mycket respekt. fan, associera mig gärna med henne för jag tror knappt det finns en starkare, på sitt egna vis. vi är inte lika någonstans, berny och jag...hehehe... men jag respekterar hennes kamp och tror att hon respekterar alla andras.
3. psykvården. jag ser den ju inifrån nu för tiden.
varför kan vi aldrig vara nöjda med det man försöker göra inom vården? varför ska vi alltid ifrågasätta motiv och pröva oss fram för att hitta luckor i systemet? om man bara kunde tillåta sig att ta emot den hjälp man blir erbjuden, skulle det inte gå lite bättre då? alla läkare är inte onda. (okej jag erkänner, jag vet två stycken) alla sjuksystrar försöker inte förstöra våra liv och alla uskor/skötare är inte okänsliga. de gör sitt jobb och ärligt talat tycker jag att de gör det jävligt bra. ska man klaga kan man klaga på politiken och politikerna, men låt bli det underbetalde, självuppoffrande folket. ge bort en blomma istället. för fan.
No comments:
Post a Comment