du kan inte gå under den... du måste gå igenom den.

vägskäl i livet... låter så förbannat klyschigt... vem var det nu som sa att klischeer faktist är livets sanningar?
det är våååååååååååår och det gör mig glad. känslorna känns faktist lättare och jag vill gärna bege mig ut och lyssna på fåglarna. siam och milo sitter i fönstrena och spanar, ibland går vi ut en stund och de blir liksom alldeles överväldigade av intryck.
den senaste tiden har varit svår och jobbig. jag kämpar med migsjälv och tycker att jag inte förtjänar något. inte kärlek och inte närhet och kramar och så. men jossi och anna hjälper mig.
jag funderar rätt mycket på vem som egentligen är jag och har svårt att hitta till den där känslan av att veta. känner mig styrd och formad och rädd för att fastna i någonting som egentligen handlar om rädsla snarare än verklighet...

nu ska jag åka och vara domare på en gymnastiktävling. mina små tjejer från förra året ska tävla och jag längtar efter att se dem.
tot ziens.