tänker på flickan på bussen. har svårt att sluta. hur hon hade målat långa taggar under ögonen och ett ärr på kinden. tänker också på den där flickan som jämt gick omkring på södermalm. ganska ung, kanske tretton fjorton, som hade målat hela ansiktet svart och dragit fram håret så det liksom hängde framför och inte bakom huvudet. och sådär gick hon varje dag. och jag brukade alltid undra vad det var hon bar på. och om det någonsin var någon som snackade med henne. för hon gick alltid sådär ensam.
jag minns att jag kände igen mig. och idag när flickan på bussen satt där så kände jag igen mig igen. kom ihåg att jag gärna hade velat göra sådär också. bara för att visa världen hur min verklighet såg ut. men jag tordes aldrig.
det gör mig ledsen att se att det händer så många idag. ledsen på ett såntdär innerligt sätt som att önska att det var fred på jorden, så skulle jag önska att den där formen av ångest skulle försvinna från alla.
jag minns en flicka på ett sjukhus som ingen ville prata med för att hon var inuti sitt skal. helt och hållet. och fast det verkligen inte var min sak att göra ville jag såklart göra tvärtimot, så jag började prata med henne. och hon berättade fantastiska historier om kängerur i australien, och den berättelsen har jag aldrig kunnat glömma. och medan hon pratade tittade hon utåt och inte inåt. det var fint.
det är så lätt och så svårt att låta sig nås. så lätt och smärtsamt, så svårt och ledsamt. ibland önskar jag att alla ögon vore som dina. för då skulle människor verkligen börja prata.
No comments:
Post a Comment