Tillit

fnatt på hjärnan. lyssnar på laleh #14 som är vacker.
har haft svårt att hitta ut. kännt mig som jag gjorde när jag gick på gymnasiet och drog mig undan allt och alla av orkeslösheten.
märker att jag börjar censurera mig, även här. fast det här skulle vara min plats, och de som läste skulle välja själva. så nu börjar jag om från början.

"do push it we both know,
i´m falling every time.
you look at me, like you did, when you were mine."

samtal med terapeuter idag. aldrig sagt "jag vet inte" så många gånger på en timme. jag vet inte varför jag känner mig ledsen. jag vet inte varför jag inte vågar lita på er. jag vet inte varför jag vill dra mig undan alla. jag vet inte vad det beror på. jag vet inte vem som fått mig att känna att det är så här. jag vet inte hur jag ska gå vidare. jag vet inte.
det enda jag vet är att jag alltid gör så här. när någon kommer för nära. alltid. försvinner innan de kan försvinna från mig. stänger ute. blir kall.

också fått ett mail till mina syskon och mig från en medlem i min fars församling. och mina bröder har så mycket mer distans till det hela än vad jag har. jag vet inte riktigt varför. kanske för att de gick lite tidigare än jag gjorde. för innan jag gick, i slutet, pratades det så mycket. att jag fortfarande dag kan få ont i magen av att gå in i de där lokalerna och se vissa av människorna. pratet som var bakom ryggen. om min familj. om valen vi gjorde. bästisen som kom hem till mig och frågade om det här och det här var sant. för det var det som sas där, i kyrkan. och att ingen, förutom hon, någonsin frågade mig. ingen.

så nu har vi fått ett mail där vi bland annat uppmanas att vara en god förebild för vår lillebror. så faller det liksom ett tungt draperi över bröstet för jag kan inte förstå... hur man kan säga detta till mina två bröder, som är typ de finaste människorna på jorden. och de har distans, som alltid, men jag tycker att det är helt sjukt att man ens ska behöva ta emot och höra såna saker. vem har med det här att göra? börjar vi inte äntligen bli en funktionell familj där alla får plats på sina sätt och där alla blir erkända för den de är?

det är inte som att jag hört allt det här förut. som det här med vad mina föräldrar måste känna, och vad gud sörjer för att han förlorat oss. men det var några år sedan sist. och jag blir så där väsande arg och önskar jag kunde säga, ja... alla de smarta grejerna jag önskade jag kunde säga häromdagen. jag har så svårt för att lägga ifrån mig sånt här.

möjligtvis är jag lite skadad :) de sa till mig idag att det inte alls är konstigt att jag har svårt för att lita på folk. blixten från klar himmel slog mig nu. nej det kanske det inte är. med tanke på allt.

"looking for a place to hide away, in stead i lost the heart i gave away. tell me how can love stand a chance, again?"