livet på 36 kvadrat...
har precis flyttat hit. ensam efter ett drygt tre år långt förhållande som var mitt liv. och som jag själv valde att ta bort.
tanken att det här skulle vara en ny start är inte främmande. men hur svårt är det inte egentligen?! för nu finns ingen som snackar med mig hemma. ingen som oundvikligen kommer att se när jag har en dålig dag. jag har redan börjat märka hur mycket mer jag måste ge för att få det jag behöver. börjar med att dra mig undan, försvinna in, försöka andas inuti mitt skal.
klara själv, kunna själv, inte behöva, inte vara beroende...
och så går det käpprätt... och tystnaden gör mig trött. och jag blir arg på migsjälv, fast jag vet att jag gör mitt bästa.
så någonstans kommer den där klara instinkten tillbaka igen. den där som betyder att jag inte behöver klara allt själv, utan att vi människor faktist finns till för varandra. och att det hjälper att bara säga några ord, och att man inte är en börda för det.
vet att vi är så många som fungerar likadant. hahaha...
samtidigt som det vi helst vill är att våra vänner vet och känner att vi finns till där för dem.
så nu ska jag snacka lite mer och tro lite mindre.
No comments:
Post a Comment