gökboet

dagarna bara går. jag vill inte svara i telefon.

depression, säger vissa. och jag bör komma ihåg att se de tidiga tecknen...

medicinjustering, säger andra. men glömmer att det inebär två veckor av ökad ångest innan det blir bättre. inte en bra idé.

jag fortsätter gå och väntar på att det sakta ska vända igen. för det gör det ju alltid. till slut iallafall. och i förrgår var en bättre dag än den innan, för då skrattade jag till och med en del, och igår vaknade jag och kände mig pigg. idag kom ångesten tillbaka men inte för att ta över. jag vann!

och nu är det kväll och jag är tacksam för den uthållighet jag fått lära mig genom åren. tacksam för att folk alltid har sagt att det går faktist över, även det där allra värsta, som man tror ska kväva en.

såg gökboet med bounce i torsdags och skrockade över den överdrivna bilden av psykiatrin. kom till jobbet igår och tog tillbaka allt jag hade sagt dagen innan. folk som skrek och slängde kaffe på varandra, tvångsinjektion och larm, skärsår, stygn och lungröntgen. prostitution, ravekläder och medicin. någon som mitt i allt vill spela shack... någonstans kanske det inte är så konstigt att jag inte riktigt lyckas återhämta mig. men sen...

det härliga att åka hem tillsammans med annan personal och släppa fram det härliga skrattet som man faktist behöver ibland, bara för att allt är så banalt. det går inte att ta in, måste finnas kvar där utanför, utanför ens skal. inuti blir det alldeles för mycket. gökboet var ett skämt jämfört med min fredagkväll.

idag är det lördag och jag har blivit övertalad att titta på shrek med min kära t. den ska vara superbra säger hon och ser alldeles entusiastisk ut. vad ska man säga? allt för dig...

och till er som ringer då jag inte svarar. vi hörs snart igen :)